Jag satt i soffan när jag ställde den. En halv fråga, egentligen.
“Tänk om… du sålde huset?”
Och sedan, nästan i samma andetag: “Äh, glöm det. Förmodligen ingen bra idé. Du tjänar inte mer på att sälja.”
Jag släppte det. Det gjorde inte han.
Han fortsatte tänka på det. Några dagar senare kom han tillbaka med vad han hade hittat: vad som faktiskt skulle hända om vi sålde, och vilka alternativ vi skulle ha efteråt. Och alternativen var inte vad jag väntade mig. Resor. En by någonstans långt från folk, med mark. Odla blommor, odla mat. Leva mitt i naturen i stället för bredvid den. Möta djur. Utforska den här planeten medan vi är här.
Jag skulle älska det. Alltihop.
Men det som slog mig var inte alternativen. Det var själva frågan. Den kändes som en fråga vi behövde. En som ger bra svar tillbaka. Något i mig har sagt jag behöver förändra något, och den här frågan hjälpte mig att hitta vad.
Pirret i magen
När jag föreställer mig det pirrar det i magen. Tanken på förändring. Det är spännande och skrämmande på samma gång. Att lämna huset, lämna rutinen vi byggt upp, för något nytt och okänt.
Men här är vad jag lade märke till. När jag jämförde den nya bilden med mitt nu, såg mitt nu lite grått ut.
Och jag tror att det är signalen. Om det nya ger dig glädje, och ditt nuvarande liv ser grått ut bredvid det, kanske du behöver förändra det du inte är nöjd med. Inte allt. Alla kan inte förändra allt de vill i sina liv. Men om vi försöker, om vi ärligt omvärderar var vi står, kan vi hitta det vi kan förändra. Och vi kan se, känslomässigt, var vi egentligen befinner oss.
Bilden
När jag blundar inför den frågan ser jag det här: grön natur, blå himmel, hav, vatten, luft. Frihet. En öppen väg som jag kan välja och färdas på. En tydlig stig för att välja vad jag vill.
Den bilden gjorde något användbart. Den fick mig att titta på min faktiska plan för i år och fråga: är jag okej med det här?
Det ärliga svaret
I år har jag fokuserat på att hitta ett jobb. Ett bra kontorsjobb. Det har varit väldigt svårt, utan resultat. Frilansandet går bättre, men det är så svårt, och det behöver pengar och tid för att växa.
Jag försökte göra allt på en gång. Söka jobb, frilansa, bygga, hoppas.
Och jag tror att frågan visade mig varför de andra stegen inte fungerade. Det finns ett steg före dem som jag hela tiden hoppade över. Utbildning. Jag hade tänkt på det förut, så klart. Men jag satte det alltid efter de andra sakerna, som om jag skulle komma dit när allt annat var ordnat.
Nu tror jag att det kommer först. Jag behöver säga det högt: jag behöver hjälp, och jag behöver ge två år åt att lära mig. Det är en ny dörr som öppnas. Det är inte båten eller byn. Men det kan vara vägen som leder dit.
Nästa fråga
Så en fråga i soffan blev en hel omvärdering. Var står vi nu? Trivs vi här? Vad gör vi varje dag, och valde vi det?
Jag har inte alla svar. Men jag känner hopp när jag håller i frågorna. Det är nytt för mig, och jag behåller det.
Och nu nästa fråga, den svårare:
Studera vad?
Jag berättar när jag vet.
Din tur
Innan du går, prova. Sätt dig i din egen soffa och fråga dig själv: var är du i ditt liv just nu? Inte där du planerade att vara. Där du faktiskt är.
Och ställ sedan den halva frågan. Den du oftast hindrar dig själv från att avsluta.
Tänk om jag…
Se vad som kommer tillbaka.