Det har gått ett år sedan jag började skriva här.
Ett år av att sätta mig ner, ibland sent på kvällen, ibland tidigt på morgonen, och försöka sätta ord på allt jag bär inom mig. Läkning. Att vara kvinna. Den märkliga, vackra, utmattande verkligheten i att leva med ett neurodivergent sinne. Allt det vi inte säger högt men känner så starkt.
När jag startade With Elli visste jag inte vad det skulle bli. Jag visste bara att jag behövde en plats att skriva på, ärligt, utan att spela någon roll, utan filter. En plats som var min. Och sakta blev det just det. Ett litet hörn av internet där jag kunde vara sann, och där några av er kände igen er i de där sanningarna.
Jag vill vara ärlig om var jag befinner mig just nu.
De senaste månaderna har jag lagt ut ett inlägg varje söndag. Det började som en rytm som hjälpte mig, ett löfte till mig själv, ett sätt att fortsätta vara närvarande. Men någonstans på vägen blev rytmen till en press. Jag började skriva för att det var söndag, inte för att jag hade något färdigt att säga. Och när skrivandet blir något man måste göra i stället för något man vill göra, slutar orden komma lika lätt.
Jag startade också sessioner och kurser, kreativa konstworkshops, datalektioner, mötesplatser, för att jag trodde på dem, och det gör jag fortfarande. Men sanningen är att ingen har hört av sig om dem än. Och det är okej. Det betyder inte att idéerna var fel. Det betyder att tajmingen, eller sättet folk hittar dem på, inte har fallit på plats än. Jag vill hellre vara ärlig om det än att låtsas något annat.
Så här har jag bestämt.
Jag försvinner inte. With Elli tar inte slut, den utvecklas. Men jag släpper det veckovisa schemat. Från och med nu skriver jag när något är färdigt. När en tanke har fått tid att andas, att sätta sig, att bli det den behöver bli. Vissa veckor kan det bli ett nytt inlägg. Andra veckor, tystnad. Och den tystnaden är ingen frånvaro, den är en del av processen.
Det jag vill rikta in mig på nu är själva skrivandet. Inte publiceringen, inte att prestera, inte pressen att fylla en kalender. Bara att öva på att sätta ärliga ord på en sida. Det var det som förde mig hit från allra första början, och det vill jag tillbaka till.
Tack för att du läst det här gångna året, oavsett om du har varit med från början eller hittade hit nyligen. Den här platsen byggdes med omsorg, och så kommer den att fortsätta vara. Bara i sin egen takt nu.
Med värme, Elli!
