Förra dagen tänkte jag på varför det är så svårt för mig att älska mig själv, att visa mig själv kärlek, ömhet och uppmärksamhet. Och då insåg jag att min mamma och min mormor var de enda människorna som gav mig villkorslös kärlek, utan att någonsin be om något i gengäld.
Min mamma arbetade mycket. Så länge jag kan minnas hade hon två jobb, för att vi skulle ha allt vi behövde och aldrig sakna något. Hon hade inte mycket hjälp; hon var tvungen att på egen hand hitta ett sätt att uppfostra två barn, i ett samhälle som ville att hon skulle vara "gräsänka" och ensam i livet.
Eftersom hon hade gift sig och skilt sig ansåg samhället — men också hennes egen familj — att hon var "stängd" som kvinna; att hon varken kunde eller fick fortsätta leva med hälsa och med någon vid sin sida.
Ett samhälle som vill att en kvinna ska vara mamma, hustru, älskarinna, arbetande, tillgänglig vän, människo-hund på jobbet, utan att klaga, utan att visa negativa känslor — och i slutet av dagen säga "tack gode Gud" och "vad lycklig jag är".
Jag vill ropa skäms till alla som dömer dessa kvinnor. Skäms på er som vågar tala om för andra hur de ska leva, vilka val de ska göra, hur de ska tänka och hur de ska existera i den här världen! Ni är inte bättre än alla andra!
Innan du dömer någon, tänk noga och se dig själv i spegeln först.
Alla har rätt att leva som de mår bra av — så länge de inte kränker sin medmänniska.
Men hur lycklig kan man vara utan hjälp och stöd?
Hur lycklig kan man vara utan någon som förstår en och delar det man går igenom?
Min mamma offrade väldigt mycket för att ge oss en bra uppväxt, för att vi aldrig skulle sakna något — varken materiellt eller i kärlek. Hon spelade rollen som både pappa och mamma.
Ett stort tack, mamma, för att du hjälpte mig att växa upp, att tro på mig själv och att lära mig älska mig själv.
Jag har bara ett enda negativt minne av dig — att du var borta så många timmar. Du arbetade, och jag minns att jag saknade dig. Jag tror att min bror saknade dig också. Jag minns att vi kom hem och frågade:
"Var är mamma? När kommer hon tillbaka?"
Men du var alltid där. Den enda människan som trodde på mig, som fanns vid min sida utan att döma mig, utan att tala om för mig vad jag skulle göra eller hur jag skulle göra det, utan att kritisera allt hos mig.
Och därför ville jag idag — på Mors dag — ägna det här brevet åt min mamma, med stor kärlek.
Jag hoppas att precis som hon alltid tror på mig och hjälper mig, ska jag kunna finnas vid hennes sida när hon behöver mig.
Därför är brevet skrivet på svenska — tillägnat henne, och alla mammor som varje dag med all rätt förtjänar titeln "mamma".
