Det fanns en tid i mitt liv då jag aldrig bodde ensam.
 |
| Foto av With Elli |
Jag gick från mitt föräldrahem till relationer, vänskaper och kärlekshistorier — alltid med ett försök att höra till någonstans. Jag trodde att vara en del av något betydde att jag var trygg, att jag hade mening. Men sanningen var... jag var rädd för att vara ensam med mig själv.
Jag var beroende av andra för att definiera mig — familj, vänner, partners — och jag försökte hela tiden hålla ihop saker, livrädd att om något tog slut så skulle jag också försvinna. Och ändå, mitt i allt det där kämpandet för att inte vara ensam, hade jag aldrig känt mig ensammare.
För jag var inte med mig.
Jag visste inte ens vem "jag" egentligen var.
Och ärligt talat gillade jag inte mig själv så mycket heller.
Terapi förändrade det.
Det var inte lätt — det är det fortfarande inte. Men terapin gav mig en spegel. Den hjälpte mig att se mig själv, sakta, utan att döma. Att sitta i mitt eget sällskap, att umgås med mig själv, och att börja — lite i taget — gilla mig. Ibland till och med älska mig.
Jag insåg att under större delen av mitt liv hade jag aldrig riktigt varit självständig. Jag var alltid beroende av någons närvaro, godkännande eller vägledning. Jag hade aldrig riktigt stått på egna ben.
Den insikten gjorde ont — men den var också början på läkning.
Resan mot att lära sig stå ensam handlar inte om isolering. Den handlar om att bli hel.
Psykologer som Carl Jung kallade det individuation — processen att bli sin egen person, fri från rösterna och förväntningarna runtomkring.
Erik Erikson skrev att innan vi kan bygga sund intimitet behöver vi först en stark känsla av identitet. Annars smälter vi ihop för lätt, tappar oss själva och förväxlar närhet med kärlek.
Och Donald Winnicott sa något jag nu förstår på djupet: "Förmågan att vara ensam är ett tecken på känslomässig mognad." Det innebär att vara ensam utan att känna sig övergiven — att känna sig trygg i sig själv.
I dag lär jag mig att självtillit är något man bygger, inte något man föds med. Jag lär mig att jag klarar saker på egen hand. Jag kan ta små steg mot mina drömmar. Jag behöver ingen magisk kraft, eller någon som räddar mig. Jag behöver bara dyka upp för mig själv.
Förstås gjorde jag inte allt det här helt ensam.
Jag hade turen att ha några underbara människor vid min sida — människor som accepterade mig som jag är, som inte bad mig att fixa mig själv utan gav mig utrymme att växa. Deras närvaro hjälpte mig att inse att läkning inte handlar om att förändra vem man är. Det handlar om att bli den man alltid har varit, under rädslan och beroendet.
Nu arbetar jag med mig själv varje dag — genom terapi, genom studier, genom coaching och genom att öva små dagliga vanor som påminner mig om att jag kan.
Om du någonsin får chansen att prova coaching i ett seriöst, reglerat sammanhang — inte från slumpmässiga privatpersoner utan med riktig professionell vägledning — gör det.
Det kan vara ett vackert komplement till terapi.
Det lär dig struktur, självmedkänsla och nya verktyg för att bygga det liv du vill ha.
För första gången börjar jag känna mig som jag själv.
Inte den som andra behöver mig att vara.
Bara jag — sakta, mjukt, på väg att bli verklig.
Och det räcker mer än väl.