 |
| Photo By With Elli |
Mina reflektioner om borderline-drag och känslomässig överlevnad
Jag vill börja med något viktigt:
Jag har inte fått diagnosen borderline personlighetsstörning (BPD).
Men jag har fått veta av professionella att jag har borderline-drag — mönster som speglar en del av den känslomässiga intensiteten, relationskänsligheten och den inre instabiliteten som personer med BPD ofta upplever.
Jag delar det här inte för att sätta en etikett på mig själv eller uppmuntra självdiagnostisering, utan för att ge en inblick i hur de här dragen visar sig i mitt liv — och hur jag lär mig att leva med dem på ett snällare sätt.
För när jag först började lära mig om BPD, andades något inuti mig ut.
Jag kände mig sedd på ett sätt jag inte gjort förut.
Något viskade,
"Det här förklarar den del av dig som ingen någonsin förstod."
Hur det har sett ut för mig
Rädsla för att bli övergiven, även när ingen har lämnat mig
Att ge för mycket tills jag är känslomässigt tömd — och sedan försvinna av skam
Att känna sig som en börda, samtidigt som jag längtar efter närhet med hela mitt väsen
Att fästa mig snabbt — och sedan få panik över att jag ska förstöra det
Känslor som sveper in som vågor, ibland utan förvarning
Stunder då jag ifrågasätter vem jag egentligen är, eller vad andra ser i mig
En kvardröjande känsla av tomhet, som att något alltid saknas
Det här är inte humörsvängningar eller personlighetsdrag. Det är anpassningsreaktioner — födda i en barndom där känslomässig trygghet inte var en självklarhet, och kärlek ibland kändes som att den kunde försvinna när som helst.
Vad jag vet nu
 |
| Photo by Callum Skelton on Unsplash |
De betyder att jag anpassade mig för att överleva.
De vittnar om:
Ett barn som lärde sig att vara hypermedveten om andras humör för att känna sig trygg
Ett nervsystem format av känslomässig inkonsekvens
En djup längtan efter närvaro, spegling och ömhet
Och jag lär mig sakta att ge mig själv det jag en gång fick vara utan.
Min läkningsväg ser ut så här...
Att skapa jordande rutiner som hjälper mig att känna mig hållen och trygg
Att jobba med det inre barnet och reglering av nervsystemet
Att släppa pressen att vara "lätt att älska"
Att välkomna människor i mitt liv som är trygga, konsekventa och snälla
Att ha tålamod med mig själv i stunder av känslomässig intensitet
Jag lär mig att lita på att kärlek inte måste göra ont.
Att gränser inte är avvisning.
Och att mina känslor inte är för mycket — de är obearbetade sanningar som ber om omsorg.
Varför jag delar det här
För att du kanske känner att:
Du alltid är "för mycket" för andra
Du förstör relationer även när du vill ha dem som mest
Du bär på en sorts känslomässig eld som ingen någonsin lärde dig att hålla
Om det är du — jag ser dig.
Du är inte dramatisk. Du är inte trasig.
Du reagerar på en värld som inte alltid visste hur den skulle möta ditt djup.
Men nu kan du börja möta dig själv — med mjukhet, långsamhet och trygghet.
Precis som jag lär mig att göra.