 |
| Photo by Peter Burdon on Unsplash |
Jag mötte inte neurodiversitet i en lärobok eller genom en diagnos. Jag mötte det genom människor. Genom delade stunder. Genom upplevelser som tyst men kraftfullt förändrade mig.
Jag var ung och nyfiken. Jag trodde att jag var där för att hjälpa till stötta med uppgifter, vara tålmodig, leka. Men istället blev jag inbjuden in i en annorlunda rytm av världen.
Mitt första riktiga möte kom som ung volontär i Thessaloniki, på en specialskola i Evosmos. Varje barn där lärde mig något som inget klassrum någonsin gjort.
Senare var jag volontär på Blindskolan, också i Thessaloniki. Det var där jag verkligen insåg: sinnesupplevelsen är ett universum i sig och vi lever alla i lite olika galaxer. Jag lärde mig att sakta ner. Att lyssna med mer än mina öron. Att känna det som inte behövde sägas.
Sedan kom Endynamei ett neurodivergent team av dansare, konstnärer och skådespelare. Deras föreställningar var inte bara konst. De var språk. Uttryck i sin råaste, vackraste form. Inga barriärer. Inget låtsas. Bara rörelse, färg, känsla var och en sin egen sanning.
Det fanns stunder av intensitet sensoriska sammanbrott, överväldning, förvirring. Men också klarhet. Ärlighet. Vänlighet utan fasad. Jag började se hur världen inte var byggd för de här individerna hur mycket de var tvungna att anpassa sig, maskera och kämpa bara för att bli accepterade.
Med tiden började jag lägga märke till liknande mönster hos vuxna runt mig och även i mig själv. Det ständiga mentala bruset. Känslomässiga vågor som kändes för stora eller för snabba. En djup längtan efter lugn, struktur och klarhet. Uttröttningen som följde sociala interaktioner.
Jag började läsa, lyssna mer noggrant. Jag hittade röster i böcker, videor och på nätet som beskrev hur det är att leva i en neurodivergent värld en formad av ADHD, autism, ångest, sensorisk känslighet.
Sakta slutade jag se neurodiversitet som något som bara levde i "speciella" utrymmen. Jag såg det i vardagen. Hos kreativa vänner. I ångestfyllda samtal. I sättet vissa människor plockar på saker, glömmer eller hyperfokuserar i timmar. I sättet andra känner världen så djupt att det gör ont och läker.
Min resa med neurodiversitet handlar inte om att sätta etiketter eller fixa. Den handlar om att lägga märke till. Fördjupa förståelsen. Skapa utrymme för olika sätt att vara, känna, tänka och uppleva.
Den här berättelsen utvecklas fortfarande. Men jag bär alla dessa människor och stunder med mig. De lärde mig att neurodiversitet inte är något att fixa det är något att hedra. Att respektera. Att skapa plats för.