 |
| Photo by Peter Burdon on Unsplash |
Jag motte inte neurodiversitet i en laarobok eller genom en diagnos. Jag motte det genom manniskor. Genom delade stunder. Genom upplevelser som tyst men kraftfullt forandrade mig.
Jag var ung och nyfiken. Jag trodde att jag var dar for att hjalpa till — stotta med uppgifter, vara talmodig, leka. Men istallet blev jag inbjuden in i en annorlunda rytm av varlden.
Mitt forsta riktiga mote kom som ung volontar i Thessaloniki, pa en specialskola i Evosmos. Varje barn dar larde mig nagot som inget klassrum nagonsin gjort.
Senare var jag volontar pa Blindskolan, ocksa i Thessaloniki. Det var dar jag verkligen insag: sinnesupplevelsen ar ett universum i sig — och vi lever alla i lite olika galaxer. Jag larde mig att sakta ner. Att lyssna med mer an mina oron. Att kanna det som inte behovde sagas.
Sedan kom Endynamei — ett neurodivergent team av dansare, konstnarer och skadespelare. Deras forestallningar var inte bara konst. De var sprak. Uttryck i sin raaste, vackraste form. Inga barriarer. Inget latsas. Bara rorelse, farg, kansla — var och en sin egen sanning.
Det fanns stunder av intensitet — sensoriska sammanbrott, overvaldning, forvirring. Men ocksa klarhet. Arlighet. Vanliglighet utan fasad. Jag borjade se hur varlden inte var byggd for de har individerna — hur mycket de var tvungna att anpassa sig, maskera och kampa bara for att bli accepterade.
Med tiden borjade jag lagga marke till liknande monster hos vuxna runt mig — och aven i mig sjalv. Det standiga mentala bruset. Kanslomassiga vagor som kandes for stora eller for snabba. En djup langtan efter lugn, struktur och klarhet. Uttrottningen som foljde sociala interaktioner.
Jag borjade lasa, lyssna mer noggrant. Jag hittade roster i bocker, videor och pa natet som beskrev hur det ar att leva i en neurodivergent varld — en formad av ADHD, autism, angest, sensorisk kanslighet.
Sakta slutade jag se neurodiversitet som nagot som bara levde i "speciella" utrymmen. Jag sag det i vardagen. Hos kreativa vanner. I angestfyllda samtal. I sattet vissa manniskor plockar pa saker, glommer eller hyperfokuserar i timmar. I sattet andra kanner varlden sa djupt att det gor ont — och laeker.
Min resa med neurodiversitet handlar inte om att satta etiketter eller fixa. Den handlar om att lagga marke till. Fordjupa forstaelsen. Skapa utrymme for olika satt att vara, kanna, tanka och uppleva.
Den har berattelsen utvecklas fortfarande. Men jag bar alla dessa manniskor och stunder med mig. De larde mig att neurodiversitet inte ar nagot att fixa — det ar nagot att hedra. Att respektera. Att skapa plats for.