Om lakedom, identitet och att hitta tillbaka till mig sjalv
De senaste tre aren vaxte jag inte bara upp. Photo by Alfonso Scarpa on Unsplash
Jag blev gammal — inte pa det satt kroppen gor, utan i sjalen.
Och for forsta gangen slappte jag taget.
Jag slutade ansstranga mig sa hart.
Jag slutade klae upp mig, sminka mig, forma mig for varlden.
Jag slutade presteraa "skonhet".
Jag slutade jaga nagot jag inte langre trodde jag behovde.
Och det kandes bra.
Det kandes tryggt.
Det var den sortens vila jag aldrig tillatt mig sjalv att kanna forut.
Den sortens overlamning som sa:
Du behover inte latsas langre.
Men nar manaderna gick borjade nagot nyfiket rora sig i mig.
En langtan.
En glimt.
En liten vark efter delar av mig sjalv som jag tyst hade latit do i lakningens namn.
Det handlade inte om utseende. Det handlade inte om att behaga nagon.
Det var nagot djupare:
Jag saknade mig.
Jag hade dekonstruerat min identitet sa fullstandigt i aterhammtningens och vaxtandets namn, att jag glomde att jag hade ratt att behalla de delar som verkligen var mina — de som aldrig behovde forsivnna. Sattet jag brukade leka med farg. Sattet jag rorte mig genom varlden med avsikt. Sattet jag brukade uttrycka min karaktar genom klader, energi och ritual.
Forvandling ar en sorts dod
Psykologer kallar det en identitetsintegrationskris.
Det hander ofta efter perioder av djup lakedom eller emotionell vaxt — nar vi kastar av oss gamla roller och monster, men anu inte laert oss hur vi gor de nya till vara. Vi vet vad vi inte ar langre, men ar osakra pa vad vi haaller pa att bli.
Carl Jung talade om detta som en del av individuationsprocessen — en nodvandig passage dar masken (persona) faller bort och vi moter oss sjalva i var raaste, mest arliga form. Det ar inte ett sammanbrott. Det ar ett blivande.
Men det gor det inte lattare.
Jag alskar mitt liv. Men jag saknar delar av mig.
Sanningen ar — jag alskar mitt liv nu.Jag kanner mig mer rotad. Mer forankrad. Mer genuin. Photo by Annie Spratt on Unsplash
Inte pressen. Inte prestationen.
Bara narvaron — av att kanna mig levande i min kropp, uttrycksfull i min sjal. Och kanske behover jag inte valja.
Kanske kan jag aterintroducera mitt gamla jag for mitt nya jag. Kanske kan jag foga samman dem — varsamt, karleksfullt — till en version av Elli som kanns hel, mjuk och trygg.
Kanske innebar lakedom inte att kasta bort allt.
Kanske innebar det att minnas det som alltid var mitt, och bara det framat med avsikt.
Ar det bara jag? Eller hander det har efter 30?
Nej, det ar inte bara jag. Eller bara du.
Manga manniskor kanner den har forandringen i borjan av trettioarsaldern.
Psykologen Erik Erikson beskrev det som en tid av omjustering — fran prestation och image mot syfte och mening.
Kroppen kan forandras.
Livets tempo kan mjukna.
Och plotsligt staer vi infor fragor som:
Vem ar jag, nu nar jag inte langre latsas?
Vad av mitt gamla jag vill jag behalla?
Och hur kan jag alska mig sjalv i det har stadiet — inte som ett projekt, utan som en manniska?
Att atervanda till mig sjalv, varsamt
Sa har ar jag.
Uppnar saker sakta.
Ror mig framat i min egen rytm.
Ibland kanner jag mig hoppfull, ibland fast — som om jag pausat mitt i en overfganng.
Men nu vet jag:
Den har pausen ar helig.
Det ar inte ett misslyckande.
Det ar mognad.
Och jag vill mota mig sjalv igen — inte med brattom, utan med nyfikenhet.
Inte for att ga tillbaka, utan for att aterta.
Att bara farg igen.
Att klae mig med gladje.
Att dansa med mig sjalv framfor spegeln.
Att lagga pa lapstift bara for min egen skull.
Att bli den version av Elli som kanns trygg, uttrycksfull och levande.
Till alla andra som kanner det har
Om du slapppt delar av dig sjalv for att overleva —
Om du kanner dig aldre inte i ar, utan i sjalens trotthet —
Om du har pausat forestallningen, och nu undrar vem som ar kvar —
Var snall och vet:
Du ar inte trasig.
Du ar i forvandling.
Det har ar inte ett tomrum. Det ar en aterkomst.
Det har ar inte tillbakagaeng. Det ar integration.
Du forlorade inte dig sjalv. Du haaller helt enkelt pa att mota dig sjalv igen — sakta, arligt, djupt.
Och det, min van, ar det vackraste sorten av blivande.
Vidare lasning for medresenarer
Om det har resonerar med dig kan du vilja utforska:
Clarissa Pinkola Estés, Women Who Run With the WolvesOm det har resonerar med dig kan du vilja utforska:
Brené Brown, The Gifts of Imperfection
Tara Brach, Radical Acceptance
Esther Perel om identitetens utveckling i relationer
Glennon Doyle, Untamed
Carl Jung om individuation
Erik Erikson om psykosocial utveckling i vuxenaldern