Om läkedom, identitet och att hitta tillbaka till mig själv
De senaste tre åren växte jag inte bara upp. Photo by Alfonso Scarpa on Unsplash
Jag blev gammal inte på det sätt kroppen gör, utan i själen.
Och för första gången släppte jag taget.
Jag slutade anstränga mig sa hårt.
Jag slutade klä upp mig, sminka mig, forma mig för världen.
Jag slutade prestera "skönhet".
Jag slutade jaga något jag inte längre trodde jag behövde.
Och det kändes bra.
Det kändes tryggt.
Det var den sortens vila jag aldrig tillatt mig själv att känna förut.
Den sortens överlämning som sa:
Du behöver inte låtsas längre.
Men när månaderna gick började något nyfiket röra sig i mig.
En längtan.
En glimt.
En liten värk efter delar av mig själv som jag tyst hade låtit dö i läkningens namn.
Det handlade inte om utseende. Det handlade inte om att behaga någon.
Det var något djupare:
Jag saknade mig.
Jag hade dekonstruerat min identitet så fullständigt i återhämtningens och växtandets namn, att jag glömde att jag hade rätt att behålla de delar som verkligen var mina de som aldrig behövde försvinna. Sättet jag brukade leka med färg. Sättet jag rörte mig genom världen med avsikt. Sättet jag brukade uttrycka min karaktär genom kläder, energi och ritual.
Förvandling är en sorts död
Psykologer kallar det en identitetsintegrationskris.
Det händer ofta efter perioder av djup läkedom eller emotionell växt när vi kastar av oss gamla roller och mönster, men ännu inte lärt oss hur vi gör de nya till våra. Vi vet vad vi inte är längre, men är osäkra på vad vi håller på att bli.
Carl Jung talade om detta som en del av individuationsprocessen en nödvändig passage där masken (persona) faller bort och vi möter oss själva i vår råaste, mest ärliga form. Det är inte ett sammanbrott. Det är ett blivande.
Men det gör det inte lättare.
Jag älskar mitt liv. Men jag saknar delar av mig.
Sanningen är jag älskar mitt liv nu.Jag känner mig mer rotad. Mer förankrad. Mer genuin. Photo by Annie Spratt on Unsplash
Inte pressen. Inte prestationen.
Bara närvaron av att känna mig levande i min kropp, uttrycksfull i min själ. Och kanske behöver jag inte välja.
Kanske kan jag återintroducera mitt gamla jag för mitt nya jag. Kanske kan jag foga samman dem varsamt, kärleksfullt till en version av Elli som känns hel, mjuk och trygg.
Kanske innebär läkedom inte att kasta bort allt.
Kanske innebär det att minnas det som alltid var mitt, och bära det framåt med avsikt.
Är det bara jag? Eller händer det här efter 30?
Nej, det är inte bara jag. Eller bara du.
Många människor känner den här förändringen i början av trettioårsåldern.
Psykologen Erik Erikson beskrev det som en tid av omjustering från prestation och image mot syfte och mening.
Kroppen kan förändras.
Livets tempo kan mjukna.
Och plötsligt står vi inför frågor som:
Vem är jag, nu när jag inte längre låtsas?
Vad av mitt gamla jag vill jag behålla?
Och hur kan jag älska mig själv i det här stadiet inte som ett projekt, utan som en människa?
Att återvända till mig själv, varsamt
Så här är jag.
Uppnår saker sakta.
Rör mig framåt i min egen rytm.
Ibland känner jag mig hoppfull, ibland fast som om jag pausat mitt i en övergång.
Men nu vet jag:
Den här pausen är helig.
Det är inte ett misslyckande.
Det är mognad.
Och jag vill möta mig själv igen inte med bråttom, utan med nyfikenhet.
Inte för att gå tillbaka, utan för att återta.
Att bära färg igen.
Att klä mig med glädje.
Att dansa med mig själv framför spegeln.
Att lägga på läppstift bara för min egen skull.
Att bli den version av Elli som känns trygg, uttrycksfull och levande.
Till alla andra som känner det här
Om du släppt delar av dig själv för att överleva
Om du känner dig äldre inte i år, utan i själens trötthet
Om du har pausat föreställningen, och nu undrar vem som är kvar
Var snäll och vet:
Du är inte trasig.
Du är i förvandling.
Det här är inte ett tomrum. Det är en återkomst.
Det här är inte tillbakagång. Det är integration.
Du förlorade inte dig själv. Du håller helt enkelt på att möta dig själv igen sakta, arligt, djupt.
Och det, min vän, är det vackraste sorten av blivande.
Vidare läsning för medresenärer
Om det här resonerar med dig kan du vilja utforska:
Clarissa Pinkola Estés, Women Who Run With the WolvesOm det här resonerar med dig kan du vilja utforska:
Brené Brown, The Gifts of Imperfection
Tara Brach, Radical Acceptance
Esther Perel om identitetens utveckling i relationer
Glennon Doyle, Untamed
Carl Jung om individuation
Erik Erikson om psykosocial utveckling i vuxenåldern