Bra. Det är sommar, och solen hjälper humöret. Himlen är mjuk och öppen över Nederländerna inte för varmt, inte för kallt. Tjugofem graders precis-lagom-värme, tillräckligt för att känna sig levande igen.
Och ändå, när jag ser solen lysa genom fönstren, sitter jag inne, stilla.
Inte för att jag inte vill gå ut...
Utan för att jag inte kan.
Det är ingenting som håller mig tillbaka förutom jag själv.
Jag önskar att jag kunde gå ut och njuta av staden. Ta en promenad. Andas. Känna världens rytm i rörelse. Men jag har aldrig gått ut ensam. Inte på riktigt. Jag gick alltid mot någon. Jag återvände alltid till någon. Men aldrig bara med mig själv.
Och nu, även när jag rör på benet, bara för att ta ett steg
Fryser jag.
Jag känner mig fast.
Min kropp säger nej.
Det känns som att stå vid foten av ett enormt berg. Jag kan se toppen, lysande i ljus. Jag kan till och med föreställa mig hur det skulle kännas att stå där fri, stark, rotad. Men det allra första steget känns omöjligt. Det känns som döden.
För att vara ensam är en av mina största rädslor
Rädslan för att vara ensam
Jag är rädd att om jag går ut ensam, så kanske något inom mig börjar rasa.
Inte för att världen är farlig utan för att mina egna känslor kanske svämmar över för snabbt, för djupt.
Jag är rädd för döden, inte som ett slut, utan som ett försvinnande.
Ett glidande in i tystnad där ingen ser mig gå.
Där jag löses upp stilla, obemärkt.
Där jag är helt, outhärdligt ensam.
Ibland undrar jag om den här rädslan började i havet.
Det finns en berättelse jag hört kanske sann, kanske inte om att min pappa kastade mig i vattnet som bebis,
i tron att jag skulle lära mig simma.
Men jag lärde mig inte simma den dagen.
Det jag kanske lärde mig var det här:
Jag kan bli kastad.
Jag kan bli överväldigad.
Och ingen kanske kommer för mig.
Den sortens läxan lever inte i minnet den lever i kroppen.
Den sipprar under språket, under logiken, in i rädslans tysta arkitektur.
Och den stannar inte vid strandkanten.
Den följer dig.
In i ditt rum.
In i dina val.
In i din framtid.
Kanske är det också det här...
Kanske är jag rädd att om jag är ensam verkligen ensam så blir jag osynlig.
Osedd.
Bortglömd.
Kanske längtar jag fortfarande efter en sorts bekräftelse jag aldrig fick från en förälder.
En blick som sa, "Jag ser dig. Du betyder något."
Och om ingen finns där för att säga det, är jag rädd att jag kanske försvinner.
Det finns förmodligen mer än en orsak. Kanske är det övergivandets sår. Kanske är det mitt känsliga nervsystem. Kanske är det något helt annat men i slutändan spelar det största rollen hur jag håller det nu.
Att möta mitt inre barn
Och så börjar jag tala till henne.
"Hej lilla Elli...
Jag ser dig.
Du var så liten när de kastade dig i havet.
Du förtjänade inte det. Du behövde armar, inte vatten.
Du är rädd, och jag förstår det nu.
Men du är inte ensam längre.
Jag är här nu. Och jag stannar."
Inte ett berg, utan ett frö
Photo by Michiel Annaert
Kanske behöver jag inte bestiga ett berg idag.
En sko på. Ett öppet fönster. En varm röst även om det är min egen.
Jag kan föreställa mig ett lysande rep varsamt knutet runt min midja, som förbinder mig med något verkligt. Något som håller mig även när jag driver iväg. Något som viskar:
Du kanske känns ensam, men du är aldrig riktigt vilse.
Bara ett mjukt steg
Jag har inte alla svar. Men jag håller på att lära mig ställa de rätta frågorna.
Tänk om att vara ensam inte innebär att vara oälskad?
Tänk om jag kan lära mig att höra till mig själv, varsamt, sakta som solen som hittar tillbaka genom molnen?
Tänk om att gå ut inte är målet utan helt enkelt att känna sig tillräckligt trygg för att försöka?
Och tänk om kanske det inte är någon bråttom?
Bara andetag.
Bara vänlighet.
Bara jag, och en väldigt tålmodig sorts kärlek.
För alla som också känner berget, havet, eller rädslan för att vara osedd du är inte ensam. Du är hållen, även nu.
With Elli