Bra. Det ar sommar, och solen hjalper humort. Himlen ar mjuk och oppen over Nederlanderna — inte for varmt, inte for kallt. Tjugofem graders precis-lagom-varme, tillrackligt for att kanna sig levande igen.
Och anda, nar jag ser solen lysa genom fonstren, sitter jag inne, stilla.
Inte for att jag inte vill ga ut...
Utan for att jag inte kan.
Det ar ingenting som haller mig tillbaka — forutom jag sjalv.
Jag onskar att jag kunde ga ut och njuta av staden. Ta en promenad. Andas. Kanna varldens rytm i rorelse. Men jag har aldrig gatt ut ensam. Inte pa riktigt. Jag gick alltid mot nagon. Jag atervande alltid till nagon. Men aldrig bara med mig sjalv.
Och nu, aven nar jag ror pa benet, bara for att ta ett steg —
Fryser jag.
Jag kanner mig fast.
Min kropp sager nej.
Det kanns som att sta vid foten av ett enormt berg. Jag kan se toppen, lysande i ljus. Jag kan till och med forestalla mig hur det skulle kannas att sta dar — fri, stark, rotad. Men det allra forsta steget kanns omojligt. Det kanns som doden.
For att vara ensam ar en av mina storsta radslor
Radslan for att vara ensam
Jag ar radd att om jag gar ut ensam, sa kanske nagot inom mig borjar rasa.
Inte for att varlden ar farlig — utan for att mina egna kanslor kanske svammar over for snabbt, for djupt.
Jag ar radd for doden, inte som ett slut, utan som ett forsvinnande.
Ett glidande in i tystnad dar ingen ser mig ga.
Dar jag loses upp stilla, obemarkt.
Dar jag ar helt, outhardligt ensam.
Ibland undrar jag om den har radslan borjade i havet.
Det finns en berattelse jag hort — kanske sann, kanske inte — om att min pappa kastade mig i vattnet som bebis,
i tron att jag skulle lara mig simma.
Men jag larde mig inte simma den dagen.
Det jag kanske larde mig var det har:
Jag kan bli kastad.
Jag kan bli overvaldad.
Och ingen kanske kommer for mig.
Den sortens laxan lever inte i minnet — den lever i kroppen.
Den sipprar under spraket, under logiken, in i radslans tysta arkitektur.
Och den stannar inte vid strandkanten.
Den foljer dig.
In i ditt rum.
In i dina val.
In i din framtid.
Kanske ar det ocksa det har...
Kanske ar jag radd att om jag ar ensam — verkligen ensam — sa blir jag osynlig.
Osedd.
Bortglomd.
Kanske langtar jag fortfarande efter en sorts bekraftelse jag aldrig fick fran en foralder.
En blick som sa, "Jag ser dig. Du betyder nagot."
Och om ingen finns dar for att saga det, ar jag radd att jag kanske forsvinner.
Det finns formodligen mer an en orsak. Kanske ar det overgivandets sar. Kanske ar det mitt kansliga nervsystem. Kanske ar det nagot helt annat — men i slutandan spelar det storsta rollen hur jag haaller det nu.
Att mota mitt inre barn
Och sa borjar jag tala till henne.
"Hej lilla Elli...
Jag ser dig.
Du var sa liten nar de kastade dig i havet.
Du fortjanade inte det. Du behovde armar, inte vatten.
Du ar radd, och jag forstar det nu.
Men du ar inte ensam langre.
Jag ar har nu. Och jag stannar."
Inte ett berg, utan ett fro
Photo by Michiel Annaert
Kanske behover jag inte bestiga ett berg idag.
En sko pa. Ett oppet fonster. En varm rost — aven om det ar min egen.
Jag kan forestalla mig ett lysande rep varsamt knutet runt min midja, som forbinder mig med nagot verkligt. Nagot som haller mig aven nar jag driver ivag. Nagot som viskar:
Du kanske kanns ensam, men du ar aldrig riktigt vilse.
Bara ett mjukt steg
Jag har inte alla svar. Men jag haller pa att lara mig stalla de ratta fragorna.
Tank om att vara ensam inte innebar att vara oalskad?
Tank om jag kan lara mig att hora till mig sjalv, varsamt, sakta — som solen som hittar tillbaka genom molnen?
Tank om att ga ut inte ar malet — utan helt enkelt att kanna sig tillrackligt trygg for att forsoka?
Och tank om — kanske — det inte ar nagon brattom?
Bara andetag.
Bara vanliglighet.
Bara jag, och en valdigt talmodig sorts karlek.
For alla som ocksa kanner berget, havet, eller radslan for att vara osedd — du ar inte ensam. Du ar hallen, aven nu.
With Elli