Varje gång jag känns att jag tar ett första steg för att få ordning på mitt liv för att göra framsteg och äntligen börja leva så fryser jag. Jag får panik.
Jag börjar leta efter ursäkter för att inte fortsätta.
Jag känns att jag inte är värd det... eller så är jag kanske bara rädd för förändring.
Oavsett hur mycket smärta jag känner över de saker jag inte tycker om i mitt liv de svårigheter jag skapar för mig själv, och de som formats av min omgivning och samhället så är de bekanta. De är en del av mig. Jag har vant mig vid dem.
Och det jag inte är van vid... är det okända.
Även om det som finns där ute är bra även om jag kunde se framtiden och veta att det skulle bli bättre så känns jag fortfarande rädd. För det är inte det jag känner till.
Det är inte det jag är van vid.
Och det gör mig osäker.
Photo by Casey Horner
Vad är det som händer inuti
Den här frysningen är inget misslyckande. Det är en överlevnadsreaktion.
Ditt system försöker skydda dig från överväldning, från besvikelse, från osäkerhet.
Men det skyddet håller dig borta från just det liv du vill leva.
De goda nyheterna är: du behöver inte bryta igenom det.
Du kan gå med det.
En varsam väg framåt
Du behöver inte göra allt på en gång.Du behöver inte lista ut allt.
Du behöver bara ta ett litet steg i taget.
Lägg inte för mycket på din tallrik. Välj bara en sak att fokusera på.
Låt dig känna dig trygg och bekväm med den lilla nya upplevelsen först.
Ge det tid innan du lägger till fler uppgifter, lösningar eller stora planer.
Låt din kropp och ditt hjärta anpassa sig sakta, varsamt tills det nya blir bekant.
Lita på att framåt är framåt, även om det är tyst och långsamt.
Växande behöver inte vara högljutt. Det behöver bara vara bestämt, vanligt och tryggt.
Du är inte lat eller trasig. Du håller på att lära dig känna dig trygg med förändring.
Det är modigt. Det är läkedom. Och det räcker.
-With Elli-