När hemma är långt bort: hemlängtan, depression och saknaden som aldrig släpper taget

Jag flyttade från Grekland till Nederländerna i trettioårsåldern.

"Men Odysseus... satt på klippan i kval, sorgsen i hjärtat,
fallande tårar..."

"Men inget jag vet är ljuvare än mitt eget land och mina föräldrar,
även om jag bor i ett rikt hus i ett främmande land..."

Det var inget förhastat beslut det var genomtänkt, hoppfullt, på många sätt nödvändigt. Men även nu, år senare, känns den här platsen fortfarande inte som hemma. Och saknaden efter min hemstad har inte blivit mildare. När man lever med depression är det som om den saknaden har en mikrofon allt blir högre, tyngre och svårare att bära.

Hemlängtan handlar inte bara om att sakna en plats. Det handlar om att sakna en version av dig själv som hörde hemma. Som kände sig sedd. Som inte behövde förklara något.

Det jag saknar är inte bara "där hemma"

Jag saknar havet vid limani-hamnen hur ljuset leker på vattenytan, hur den salta luften sveper runt din hud som en välsignelse. Jag saknar kaffestunden med familjen inte bara drycken, utan den heliga ritualen av att prata, dela, kolla läget. Jag saknar att gå genom kvarter fyllda av musik, skratt och samtal. Ljus överallt. Liv överallt.

Jag saknar maten ah, maten! Smakerna som känns som hemma på tungan. Tavernaborden som svämmar ut på gatorna, fyllda med människor som skålar och berättar historier. Sorlet från en kultur som lever högljutt.

Depression gör allt mer intensivt

När man lever med depression kommer hemlängtan inte som ett mjukt drag. Den kommer som en våg som slår dig av fötterna. Allt känns redan grått och tungt och så finns det en lysande, färgsprakande värld du saknar, som spelas upp i ditt inre som ett minne du inte kan återvända till.

Depression suddar ut glädjen och skärper förlusten.
Den förstorar ensamheten av att vara långt borta.
Den gör det svårare att slå rot när bara att ta sig ur sängen känns som en uppgift.

Så vad gör du med den här värken?

Du trycker inte undan den. Du skäms inte för den och försöker inte "gå vidare".

Du hedrar den för den är rotad i kärlek.

Här är några sätt jag försöker hålla den kärleken utan att låta den krossa mig:

1. Jag skapade en liten "Greklandshörna" i min holländska lägenhet.

Bara ett ljus som doftar hav. En burk med grekisk oregano. Min favoritmusik. Ett foto från limani. De här små sakerna påminner mig: Hemma är inte borta. Det finns i mig.

2. Jag tar mig tid för grekiskt kaffe och berättelserna som hör till.

Även om jag dricker det ensam föreställer jag mig att jag är med familjen. Ibland ringer jag dem på video och pratar högt:
"Hur var din dag? Låt mig berätta om min."
Det är lugnande. Det kopplar mig till det som betyder något.

3. Jag låter mig sörja.

Hemlängtan är sorg i förklädnad. Och sorg är en form av kärlek. Jag skriver om den. Jag sätter ord på den. Jag säger:

"Det här är jag som saknar att bli hållen av livet."
"Det här är kärlek utan någonting att landa på."

4. Jag försöker bygga små ritualer som känns som hemma.

En promenad i veckan. En viss maträtt på söndagar. En spellista. Vad som helst som ger min kropp en rytm igen. Något bekant. Något som är mitt.

Om du också känner så här...

Du är inte ensam. Det finns ingen "rätt ålder" att börja om, och ingen tidslinje för när en plats ska känna som hemma. Om ditt hjärta fortfarande är någon annanstans, betyder det inte att du gör något fel. Det betyder att du är människa.

Vissa av oss är menade att leva i mer än en värld. Att bära flera himlar inom oss. Att aldrig glömma ljuden från hemma även om vi bygger ett liv någon annanstans.

Och kanske... är det inte en svaghet. Kanske är det en stilla sorts styrka.

-With Elli-