Jag minns inte exakt vilken dag jag slutade använda sociala medier. Det känns som många år sedan, kanske till och med före pandemin — men det är svårt att säga säkert. Det jag minns är den långsamma förskjutningen. Jag njöt inte längre av det. Jag började känna att jag levde genom det istället för att faktiskt leva.
Allting började förlora sin smak, sin mening. En solnedgång var inte bara en solnedgång längre — det var ett foto på en tavla som väntade på att bli gillat. Mitt liv höll på att bli något att kurera istället för något att känna.
Till slut förstod jag något enkelt men kraftfullt:
Min profil är inte jag.
Och människor är inte profiler heller.
Vi är alla för komplexa, för motsägelsefulla, för vackert mångfacetterade för att sammanfattas i filtrerade bilder eller korta bildtexter. Och när vi försöker pressa in oss själva i de utrymmena försvinner något — något väsentligt.
Jag ville inte leva så. Och ju längre jag stannade på de plattformarna, desto mer kände jag ångesten krypa in, sakta men säkert. Vid något tillfälle kunde till och med att titta på någon annans sida göra mig obekväm. Så jag lämnade.
Och att lämna gav mig utrymme.
Plötsligt hade jag plats att tänka. Jag började ha djupare samtal med människorna runt mig. Jag blev mer medveten i hur jag sökte information, slutade blint acceptera det algoritmerna matade mig med. Jag började läsa igen — verkligen läsa — och reflektera. Jag började lyssna på världen och mig själv med mer tålamod.
Men medan jag vann all denna inre rikedom förlorade jag också något lika viktigt:
samhörighet.
När jag drog mig tillbaka från onlinevärlden krympte min umgängeskrets. Delvis var det naturligt — livet tar människor i olika riktningar, och många av oss flyttade till olika länder. Men delvis var det mitt eget verk. Jag blev tystare, mer inåtvänd.
Nu är det bara jag och min kärlek som bor i ett nytt land. Jag känner en person här. Och även om jag vuxit på många sätt har jag också blivit rädd. Rädd för att träffa nya människor. Rädd för att inte veta hur.
Ibland känns det som att jag en dag visste hur man skaffar vänner, och nästa dag hade jag bara... glömt.
(Ja, jag vet att det är en metafor — men det känns verkligt.)
Glömskan kom sakta. Jag stängde mig ute gradvis, i läkningens, reflektionens och vilans namn. Och även om jag inte ångrar det alls — jag är tacksam för resan — vaknade jag en dag och insåg att jag inte mindes stegen till samhörighet.
Att träffa människor nu känns som en helt ny upplevelse. Jag håller på att återupptäcka hur man säger hej, hur man håller småprat, hur man läser kroppsspråkets subtila nyanser — särskilt mellan kulturer. Att bo i ett nytt land gör det ännu mer komplext. Det handlar inte bara om orden vi säger, utan om betydelserna under dem som kan kännas annorlunda, översatta inte bara mellan språk utan mellan känslomässiga toner och vanor.
Det är vackert.
Men det är också svårt.
Så här står jag.
Inte längre "social" i konventionell mening.
Mer eftertänksam.
Mer närvarande.
Mer osäker.
Och lärande.
Neurovetenskapen bakom samhörighet
Det visar sig att den här känslan har en grund i neurovetenskap.
Vi är sociala däggdjur. Våra hjärnor utvecklades för att knyta an — bokstavligen. Från födseln är vårt nervsystem beroende av andra för reglering, genom en process som kallas samreglering. Det är en del av polyvagalteorin utvecklad av Dr. Stephen Porges [2], som förklarar hur vagusnerven (en central del av det parasympatiska nervsystemet) hjälper oss att känna oss trygga, sammankopplade eller hotade beroende på sociala signaler.
När vi isolerar oss — oavsett om det är av val, trauma eller livsstil — kan vårt ventrala vagala system (ansvarigt för socialt engagemang) bli underanvänt, vilket gör att samhörighet känns mindre naturlig och mer hotfull med tiden.
Känslomässigt leder detta till det som vissa psykologer beskriver som social atrofi — precis som muskler försvagas utan användning kan våra sociala instinkter kännas "rostiga" när vi varit ensamma för länge [3].
Jag är inte trasig. Jag är bara ur övning.
Kulturell förflyttning och samhörighetens språk
Att bo i ett nytt land lägger till ytterligare ett lager. Jag har lärt mig att samhörighet inte bara handlar om att tala samma språk — det handlar om att förstå de känslomässiga koderna bakom orden. Ögonkontakt, humor, tempo, småprat — allt skiftar mellan kulturer. Det kräver tid, närvaro och tålamod.
Men när du bär på ångest eller social rädsla kan de här små kulturella klyftorna kännas som avgrunder.
Jag har insett att att lära sig knyta an igen är en del av min läkning. Det är inget steg bakåt. Det är en återkomst — till något urgammalt, biologiskt och mänskligt.
Om du känner igen dig...
Om du lämnat sociala medier och funnit dig både friare och ensammare — du är inte ensam.
Om du ägnat tid åt att läka och i processen glömt hur man knyter an — du är inte ensam.
Om du är på en ny plats, osäker på hur du navigerar det känslomässiga "språket" runt dig — du är inte ensam.
Att lära sig knyta an igen är inte svaghet.
Det är tillväxt.
Och om du känner dig rädd eller trött eller klumpig när du börjar om — kom ihåg:
Du börjar inte från noll.
Du börjar från erfarenhet.
Jag vet inte om det här någonsin kommer att vara helt över, eller om dagen kommer då jag känner mindre ångest — när jag klarar att vara bland folk igen, knyta kontakter, ta en fika, gå på fester, skratta och prata med lätthet.
Men jag vet det här:
Jag kommer att fortsätta lära. Jag kommer att fortsätta leva.
Jag kommer att försöka.
Det är vad vi kan göra.
Vi kan möta livet och försöka.
Varför?
Det är en svår fråga. Och tyvärr måste var och en hitta sitt eget svar.
Det finns många anledningar.
Men ibland är försöket anledningen.
Och det räcker.
Ithaka
K. P. Kavafis
As you set out for Ithaka
hope your road is a long one,
full of adventure, full of discovery.
Laistrygonians, Cyclops,
angry Poseidon—don’t be afraid of them:
you’ll never find things like that on your way
as long as you keep your thoughts raised high,
as long as a rare excitement
stirs your spirit and your body.
Laistrygonians, Cyclops,
wild Poseidon—you won’t encounter them
unless you bring them along inside your soul,unless your soul sets them up in front of you.
Hope your road is a long one.
May there be many summer mornings when,
with what pleasure, what joy,
you enter harbors you’re seeing for the first time;
may you stop at Phoenician trading stations
to buy fine things,
mother of pearl and coral, amber and ebony,
sensual perfume of every kind—
as many sensual perfumes as you can;
and may you visit many Egyptian cities
to learn and go on learning from their scholars.
Keep Ithaka always in your mind.
Arriving there is what you’re destined for.
But don’t hurry the journey at all.
Better if it lasts for years,
so you’re old by the time you reach the island,
wealthy with all you’ve gained on the way,
not expecting Ithaka to make you rich.
Ithaka gave you the marvelous journey.
Without her you wouldn’t have set out.
She has nothing left to give you now.
And if you find her poor, Ithaka won’t have fooled you.
Wise as you will have become, so full of experience,
you’ll have understood by then what these Ithakas mean.